.

.

Brev till en förälder med funderingar kring om barnet behöver stöd

Du/ni har fått ta emot en av de allra vackraste diamanterna på jordens yta. En liten skatt som är kanske ännu mera speciell än du visste ifrån början. En Prins Unik. En Prinsessa Unik.

Jag skriver av min egen erfarenhet och från mitt hjärta.

När vår första pojke var två år började vi förstå att det var något som var annorlunda med honom.






Han började inte prata som sina jämnåriga kompisar, han ville inte titta på oss så mycket när vi gjorde saker tillsammans och ville inte svara när man frågade honom något.

Det verkade som att han inte förstod vad det är för mening med att försöka visa eller säga vad man vill - alltså kommunicera.

Först blev vi jätteoroliga. Och vi kände oss ensamma. Vi visste ingenting om vad vi skulle göra eller hur vi kunde få hjälp.






Men snart förstod vi att vi behövde göra allt för att söka hjälp för vårt barn.

För sådant tar tid (kanske mer än ett år), så det var bäst att börja direkt. Så kände vi, men visst var det smärtsamt också.

Snart förstod vi också att det finns mycket hjälp att få i det svenska samhället - Om man träffar rätt personer som tar barnet och oss föräldrar på allvar.

Men att det börjar med att vi föräldrar söker efter hjälp och inte ger upp.

Att våga ta hjälp. Ibland är det svårt men det kan betyda allt.

Att våga ta hjälp. Ibland är det svårt men det kan betyda allt.

Detta är inte alltid så lätt när man själv befinner sig i en kris, som många gör.

Om det finns svårigheter som gör livet extra tufft för vårt barn, så finns dessa kvar oavsett om han har en utredd diagnos eller inte.

Men vi tänkte att med ett "namn" på det, skulle det vara lättare för oss själva och andra att börja förstå och förhålla oss till vad det var - och kunna hitta rätt stöd.

Vi pratade med BVC och vi fick komma till en fantastisk logoped.

Hon hjälpte oss att hjälpa vår son att upptäcka att kommunikation är roligt.

Hon visade oss hur man kan använda bilder och tecken i början, samtidigt som vi pratar vårt eget språk - innan barnet själv lärt sig använda ord.

Vi föräldrar fick lära oss att stötta och "lyssna in" alla former av kommunikation från vårt barn. För att han skulle se att det var meningsfullt att försöka.

Vår son lärde sig upptäcka vad kommunikation är: Någon vill ha kontakt med mig och lyssna på mig – om jag bara försöker visa eller säga vad jag vill.

Även när det bara var "små" försök, som kanske nästan inte märktes i början.

Idag är han sex år och har lärt sig prata mest under det senaste året.

Vi kan upptäcka tillsammans längs vägen

.

Som förälder är du viktigast för ditt barns språkutveckling. Du talar familjens och barnets språk, du känner ditt barn och du drivs av något så stort som kärlek.

Det är vi föräldrar som är barnets första och viktigaste kommunikationspartners.

Ingen kan våra modersmål så bra som vi och det är sitt modersmål som barnet behöver för att utveckla sitt språk.

Om han eller hon får höra sitt modersmål från oss i familjen och upptäcker kommunikation -

finns en större chans att också lära sig svenska i förskolan och skolan, om vårt barn inte redan gör det.

Tecken eller bildstöd hindrar aldrig talet från att utvecklas.

Istället visar det barnet att det är roligt och "ger någonting" att kommunicera.

När eller om barnet blir moget för att prata kommer det att välja att tala – eftersom det är tal som går snabbast! (Vi människor vill att det ska gå fort att göra oss förstådda).

Vi föräldrar med ett alldeles "extra unikt" barn kan vara stolta eftersom vi fått ta emot en av de vackraste diamanterna som Gud har skapat.

Var inte rädda. Våga ta emot hjälp och våga jobba tillsammans med andra som också vill ert barn väl.

Många varma hälsningar
Ellen Sundeen

Hem

Dela den här sidan